Carina anmälde sin bror till socialtjänsten

Ett utav de tuffaste beslut jag någonsin tagit var när jag gjorde en anmälan till socialtjänsten på min egen lillebror. Ja, ni hör hur det låter… Jag hade hotat med det många gånger och till slut fanns ingen annan väg. En väg för att hjälpa hans barn, som levde med en pappa som missbrukat alkohol i alldeles för många år och med en medberoende mamma. Två föräldrar som älskade sina barn och ville dem allt gott i världen men som inte förmådde att se vad de gav dem i stället.

Självklart var det inget enkelt beslut, men när jag brottades med mina egna tankar, vad var det värsta som kunde hända? Jo, att jag skulle förlora min bror… Men, vet ni, honom hade jag redan förlorat. Den förändrade person han blivit genom sitt alkoholmissbruk var ändå inte den bror jag kände.

Och jag var faktiskt rätt trött på den han blivit.

Ett tufft beslut för barnens skull

Det jag gjorde, gjorde jag främst för barnens skull. Ett barn hade vuxit upp i det här och ett barn var fortfarande litet. Kunde jag på något sätt bidra till att de fick en frisk pappa och frisk familj ville jag göra det.

Det blev inte någon rak väg efter att anmälan var inlämnad 2012. Kommunen erbjöd 12-stegsprogram som fungerade periodvis, längre och kortare perioder och han började gå på AA-möten.  Min bror vill vara duktig och var säkert nykter vid de tillfällen det krävdes. Däremellan fortsatte drickandet.

Jag ska erkänna att jag mellan varven har gett upp och inte riktigt orkat strida. Ovh jag får fortfarande ont i magen om min svägerska ringer och det första hon frågar är: Vad gör ni?

Jag visste då att nu är brorsan inte nykter och de orkar inte vara hemma hela kvällen så de vill komma och spendera kvällen hos mig. Till slut tröttnade jag och svarade, att visst var de välkomna, men om brorsan inte var nykter fick de lämna honom hemma. Då kom de inte.

Att få tillbaka sin bror

Jag är ändå glad att jag inte gav upp helt och kommer aldrig att glömma den dagen resan mot där vi är idag startade. Jag är glad att det var mig min svägerska och min bror kontaktade när han bestämde sig för att nu får det vara nog. Det går inte längre. Jag kände att det här ropet på hjälp var på riktigt och åkte och hämtade upp honom. Via psykakuten, avgiftning och sen behandlingshem. Det låter lätt men det var en resa och en strid för att få hjälpen. Jag ljög mig fram en hel del, fast jag är en person som inte brukar ljuga och inte gillar lögner. Jag visste att det är nu eller aldrig. Nu ville han själv och utan det hade det aldrig gått. Det går inte att hjälpa en som inte själv vill, har den här resan lärt mig.

Ett utav de tuffaste beslut jag någonsin tagit var också ett utav de bästa, visade det sig.

6 års nykterhet som jag tror på, att det kommer att vara för evigt, och den bror som jag känner igen och har saknat är tillbaks 😊

Carina Böös